Men fortfarande inträffade ingenting. Batavia nådde Java, och trupperna började lasta ur. Det var en välsignat vacker dag med strålande sol, och Filip kände att han åter började leva.
»En olycka är alltså inte oundgänglig för att jag kommer ombord på ett fartyg», tänkte han.
Under dylika funderingar återvann han sitt sinneslugn.
Staden Batavia låg ungefär en fjärdingsväg från landningsplatsen. I bakgrunden höjde sig en grön bergskedja, och över varandra i terrasser lågo trädgårdar och plantager. Det var som en lustgård på jorden.
»Kan det verkligen vara möjligt, att denna vackra bygd och dessa underbara nejder kunna vara så farliga», undrade Filip sedan han med kaptenen samtalat om allt det fagra som låg för ögat.
»Ja, det är med sjukdomarna här i landet som med de giftiga ormarna», sade kaptenen. »De smyga sig fram där blommorna äro som vackrast.»
»Och jag känner mig betydligt bättre nu än under hela resan.»
»Men ni är inte riktigt stark ännu», sade kaptenen. »Tag nu en tids vila medan vi ligga till ankars i hamnen. Denna tid på året är verkligen den drägligaste här, och klimatombytet kan göra er gott.»
Filip följde rådet. Han inackorderade sig hos en köpman i staden, och flyttade kort därefter med honom ut till ett vackert lantställe. Där stannade han i två månader och var fullkomligt återställd, då fartyget åter skulle lämna Batavia.
Fyra månader senare låg fartyget utanför S:t Helena för vindstilla. Medan man väntade kom en livbåt roende mot skeppet, och efter ett par timmar hade den nått jämnsides.
Manskapet i båten var alldeles utmattat. De hade rott i båten två dagar utan vatten eller proviant.
