Det visade sig vara besättningen på en liten holländsk ostindiefarare som sjunkit ett par dagar tidigare. En planka hade av någon oförklarlig anledning sprungit sönder, och fartyget hade hastigt blivit vattenfyllt.
Fartyget hade varit på resa från Japan och utom den lilla besättningen, kaptenen och styrmannen hade man haft ombord en portugisisk präst och en hög holländsk sjänsteman som varit anställd vid en fabrik någonstädes i östern. Alla hade räddats utom denne tjänsteman, vilken velat rädda de rikedomar han samlat åt sig i österlandet och icke kunnat slitas från dem, då skeppet gick till botten.
»Jag visste nog, att något skulle hända», sade kaptenen från det förolyckade skeppet, då han satt med Filip och Batavias kapten i hytten och berättade. »Vi hade nämligen natten förut sett djävulsskeppet.»
»Vad för något», frågade Filip, och han kände ordet som en stöt.
»Den Flygande Holländaren», förklarade kaptenen.
»Verkligen?»
»Jo då, så visst och sant. Jag har ofta hört talas om det där skeppet fast jag aldrig trott ett dugg på saken, men nu är jag verkligen övertygad om dess existens… lika övertygad som jag är att jag själv förlorat alla existensmöjligheter, ty till sjöss går jag inte mera…»
»Jag har också hört talas om det där skeppet», sade Batavias kapten. »Säg mig, hur visade det sig?»
Filip lyssnade i andlös spänning.
Och så började kaptenen från det förolyckade fartyget berätta:
»Det var mycket besynnerligt. Natten var lugn och vacker. Himlen var klar och stjärnorna blänkte. Jag hade gått till kojs, då styrmannen vid tvåtiden på natten kallade mig på däck. Han sade, att folket var förskräckt, ty det var en dödsseglare, som de kallade den, i sikte. Jag gick upp på däck. Horisonten var klar, men runt om oss låg det en
62
