Sida:Den flygande holländaren 1926.djvu/69

Den här sidan har korrekturlästs

Filip vred sina händer.

»Vad som kan göras är att hålla sängkläderna fast omkring henne nu under krisen», sade prästen.

Filip drog förhänget ett stycke undan sängen.

»Nej», viskade prästen. »Hon får inte veta, att du har kommit. Rörelsen blir för stark. Jag har visserligen aldrig hört att någon dött av glädje, men det finns också en annan anledning att vara orolig.»

»Vad är det för anledning?»

»Filip, Monica har nu i tretton dagar legat i svår feber och yrat. Hon har under tiden berättat för mig hela din hemlighet.»

Nu förstod Filip.

Han gick ned i vardagsrummet och satte sig att vänta. En stund senare kom läkaren, som beräknat att krisen nu skulle vara inne.

Filip väntade i spänning. Minuterna syntes honom som timmar.

Slutligen kom prästen ned till honom med ett leende på läpparna.

»Jag är en gammal pessimist», sade han, »och du är full av förhoppningar. Nu ser det verkligen ut som om min oro vore obefogad. Krisen utvecklar sig gynnsamt, och svettningen har brutit ut.»

Filip andades åter lugnt.

Men nu, då den största faran var över, började han att tänka på hemligheten som Monica röjt för prästen. När de suttit och talat bortåt en timmes tid, då och då avbrutna av läkaren, som kom med allt gynnsammare meddelanden från sjukbädden, började Seysen tangera den brännande frågan.

»Nu, då jag av Monica hört din hemlighet», sade han, »ville jag gärna ha en liten förklaring över sammanhanget mellan dig och den underliga legenden om dödsseglaren.»


5 Den flygande holländaren.65