Hon ansåg sig ha hemliga medel i sin besittning, och hon tänkte använda dem.
En kväll, när Filip somnat, steg Monica upp och klädde på sig, Hon gick ut ur rummet och var borta en kvart. Då hade hon med sig ett litet offerfat med brinnande träkol och ett par stycken pergament, som voro sammanrullade och hopsatta i mitten med ett smalt hårband. Det ena pergamentstycket band hon försiktigt om Filips panna och det andra om hans vänstra hand. Hon lade rökelse på offerfatet, och då röken började skymma Filips ansikte, mumlade hon några ord, medan hon över hans huvud svängde en kvist av någon buskväxt.
»Kan det vara något orätt i detta», tänkte hon när hon sedan slog sig ned vid sängen.
Monica satt ännu kvar, när dagen grydde, men då tyckte hon att förtrollningen skulle ha verkat. När solens första strålar nådde sängen, där Filip låg, svängde hon åter kvisten och talade till honom:
»Vakna nu, Filip.»
Filip slog upp ögonen, stödde sig på armbågen och sökte samla sina tankar.
»Var är jag», frågade han och såg sig om. »Jaså, i min egen säng.»
Han strök handen över pannan och fick tag i pergamentrullen.
»Vad är detta?»
Han tog av sig bandet och undersökte pergamentstycket.
»Jaså, detta var din drömkonst», sade han och såg på henne. »Du är alltså skulden till allt detta.»
Han kastade sig tillbaka i sängen och lade en kudde över ansiktet.
Monica hade nu gått och lagt sig.
»Sov käre Filip», sade hon. »Din dröm kan vi tala om i morgon. Du glömmer den nog inte.»
Filip hade somnat, innan hon talat slut.
