Sida:Den flygande holländaren 1926.djvu/74

Den här sidan har korrekturlästs

Följande dag berättade han henne om sin dröm:

»Det var underligt», började han. »Jag seglade som kapten på ett fartyg och rundade Kap. Sjön var lugn, och vinden var svag. Jag stod akter ut. Solen gick ned, och stjärnorna kommo fram. Det var varmt i luften och jag lade mig på däck. Allt omkring mig försvann, och jag flöt fram på vattnet i en snäcka från havets botten. Då kom en vit hand och fattade tag i snäckan, och en vacker havsjungfru visade sig. Det var du, Monica. Nu började böljorna gå, snäckan kastades hit och dit. Sjöjungfrun sade, att min fars skepp nalkades, och det kom ett skepp. Vi fördes intill fallrepstrappan, och min far kom och mötte oss. Jag visade honom reliken, och han log. Då kom en kall vind. Sjöjungfrun försvann, och i hennes ställe tog min far platsen i snäckan, som nu fördes bort över vattnet och försvann. Bredvid mig på däcket stod en liten enögd man. Det var lotsen Kriften. ’Inte ännu, Filip van der Deeken’, sade han, och plötsligt sjönk fartyget, och jag vaknade.»

»Nå», sade Monica, »visar inte drömmen, att jag är din vän och lotsen Kriften din fiende?»

»Det medger jag gärna», sade han.

»Den drömmen visar», sade hon, »att du tills vidare skall stanna i land.>

Tre månader senare sutto Filip och Monica en afton ute i trädgården. Han höll hennes hand och de talade icke. Plötsligt kände Filip en rysning som av en kall vindpust, och när han vände på huvudet, såg han lotsen Kriften livs levande vid sin sida. Han hade ett brev i handen.

»Är detta möjligt», utropade Filip.

Monica såg på honom och brast i gråt, ty nu förstod hon, att han aldrig skulle få ro förrän i graven.

»Filip van der Deeken», sade Kriften, »jag har ett brev från kompaniet.»

Filip tog emot brevet, men innan han öppnade det såg han Kriften stadigt i ansiktet.


70