»Jag trodde ni hade drunknat», sade han. »Hur kom ni undan med livet?»
»Ja, säg det, hur kom ni själv undan med livet?»
»Jag blev uppkastad på land av böljorna, men…»
»Men… böljorna borde inte ha kastat mig också upp på land.»
»Varför inte? Det sade jag inte.»
»Men det kanske hade varit bäst. Nå, nu har jag uträttat mitt ärende.»
»Vänta litet», sade Filip. »Säg mig, skall ni denna gång också följa med samma fartyg som jag?»
»Jag betackar mig helst för det», svarade Kriften.
Därmed svängde han om på klacken och gick.
»Är det inte ett budskap», sade Filip och höll handen på brevet utan att bryta det.
»Det är det alldeles säkert», menade Monica. »Det ser ju ut som om den lille gynnaren stigit upp från de döda för att plåga dig.»
Filip bröt brevet, som innehöll order om inställelse så snart som möjligt på skeppet Katerina, som med nästa flottilj skulle segla till Indien. Filip skulle tjänstgöra som förste styrman.
»Jag trodde att du bett att få bli kapten nästa resa», sade Monica.
»Det hade jag också, men det passade väl inte denna gång.»
»Jag måste säga dig, att det är en missräkning för mig. Av din dröm förstår du ju, att jag var sjöjungfrun och borde vara med dig i snäckan på havet. Jag skulle ju föra dig till din far. Men då får du lova att jag får följa med dig på din nästa resa i stället.»
»Det lovar jag dig», sade han allvarligt.
Och efter att ha funderat en stund tillade han:
»Om det blir en nästa resa…»
När Filip kom till Amsterdam gjorde han genast upp
