med kompaniets direktion, att han nästa resa själv skulle få föra ett fartyg. Man var mycket nöjd med det sätt, på vilket Filip skött sina uppgifter, och naturligtvis betydde det också något, att han satt in ett avsevärt kapital i företaget.
Katerina visade sig vara ett av de större fartygen i kompaniets flotta. Det var emellertid till åren kommet och föreföll Filip tungt och en smula klumpigt.
Kaptenen hade emellertid en brinnande tro på denna skuta, som han följt i tre resor, och som han nu för första gången skulle föra befäl över. Han var nämligen en ganska ung man. Det var en spinkig och mager man med utstående kindknotor och ett par stickande ögon, som aldrig kunde stanna vid en punkt mer än ett kort ögonblick.
När Filip föreställde sig för Barentz, tittade denne flyktigt på honom och sade:
»Ni har verkligen tur, min herre. Att vid så unga år få komma med ett fartyg sådant som detta, det har icke förunnats många. Näst efter att vara kapten ombord här är det livets största lycka, att som ni få vara förste styrman.»
»Nå, det är möjligt», sade Filip. »Men lyckan kan då inte bero på fartygets skönhet i så fall.»
»Skönhet? Är inte Katerina en skönhet kanske? Det är det vackraste fartyg som rundat Kap. Och dessutom har min Katerina många andra goda egenskaper.»
»Det gläder mig verkligen», sade Filip kort.
Efter detta undvek han att säga något förklenande om Katerina.
Besättningen var snart fulltalig, och fartyget låg redo att lätta ankar. Lasten kompletterades och slutligen kom till Filips förargelse order att taga en del passagerare, kvinnor och barn, samt etthundrafemtio soldater ombord. Allt detta fick Filip sköta om, ty kaptenen hann aldrig med mera än att gå omkring och för alla som kommo ombord omtala hur präktigt och oförlikneligt hans fartyg var,
72
