och vilken ära det var att »vid så unga år» få komma ombord och göra en resa med Katerina.
Flottan bestod denna gång av fem fartyg. Skeppen hade inte varit en timme till sjöss, förrän Katerina låg sist av alla. Så mycket insåg Filip genast, att det var den sämsta seglaren av alla.
När kapten Barentz förstod Filips funderingar, kallade han honom till sig:
»Ni förstår», sade han, »att Katerinas styrka ligger i att kunna rida ut de hårda stormarna bättre än något annat fartyg. Därför är det helt naturligt, att hon förefaller litet trög nu i vanlig svag bris.»
Filip nöjde sig med denna förklaring så mycket mera som han av starka molnbildningar över havet såg, att en storm var i antågande, och man alltså snart nog skulle få tillfälle att bedöma fartygets företräden framför andra.
Redan i kvällningen hade de övriga fartygen försvunnit ur sikte, sedan det nu visat sig, att Katerina inte heller i storm kunde hålla samma fart som de andra.
På morgonen kom Barentz skinande av belåtenhet till Filip på däck:
»Vad var det jag sade», började han. »Nu ha vi inte en enda av de andra med oss. Kika akterut får ni se.»
»Nej, åt det hållet ser jag verkligen ingen enda», sade Filip.
Men när han strax därefter vände sig om och såg förut lade han märke till en fullriggare, som styrde i riktning mot Katerina.
Kaptenen fick också se det främmande fartyget.
»Det måste vara en briljant seglare», sade han. »Se sådana segelmassor hon för i den här stormen.»
Medan Katerina kämpade i den hårda stormen och krängde till relingen under sina få segel, låg det främmande fartyget stolt och lätt på vågen med buktade märsar. Inte ett enda rev var inne. Bramsegel, bovenbram-
