segel, klyvare och jagare, allt var fyllt av vind och inte en klut saknades. Och där gick Katerina med sina få dukar bottenrevade. Och medan Katerina slingrade för sjön gick det främmande fartyget orubbligt och rätt på kölen.
Nyheten om detta märkliga fartyg spreds snart ombord, och till och med soldaterna och passagerarna måste upp och se, hur sjösjuka de än voro där nere under däck.
»Men detta är då ganska märkvärdigt, eller hur», sade kaptenen till Filip.
En tryckande känsla kom över Filips bröst, och han kunde inte svara.
Nu bröt en våldsam åskby lös över Katerina, och regnet föll i strömmar så att man inte längre kunde se den främmande seglaren.
Men efter tio minuter var ovädret över, och himlen var klar. Luften var ren och siktig, men det främmande skeppet var försvunnet.
»Jag kunde nog tänka mig det», sade Barentz. »Det duger inte att pressa ett fartyg med sådan segelmassa i storm. Det har gått under.»
Filip förstod nu, att kapten hade ett par skruvar lösa.
»Det klokaste vi kunna göra är att gå in mot Taffelviken», sade Filip, »ty en olycka kommer alldeles säkert att inträffa.»
»Å skräp, den här skutan klarar sig nog i alla väder», invände kaptenen.
»Det är allt dåligt med det», muttrade en av de äldre matroserna. »Och nu, när vi sett den där dödsseglaren, borde vi allt göra som förste styrmannen säger.»
»Dödsseglaren», ropade kaptenen och blev vit ända ut på sina kindknotor.
»Ja, den och ingen annan var det vi såg», sade matrosen.
Det gick ett sorl över däck bland manskapet och soldaterna.
74
