»Vi vänder in mot Taffelviken», hördes nu flera röster.
»Vad för något, är det myteri ombord», skriade kaptenen utom sig av vrede.
Men i nästa sekund vände han sig mot Filip:
»Var god tag befälet och segla in till Taffelviken. Jag är sjuk.»
Han nästan raglade ned under däck, och Filip gav order om att ändra kursen.
Medan de seglade den nya kursen avtog vinden mer och mer. Det var en vederkvickelse för det ansträngda sjöfolket att få vila ut, och de stackars passagerarna passade på att komma upp och få andas frisk luft. Däcket blev överfyllt av människor, tacklingen var full av våta kläder, som man tvättat i det uppsamlade regnvattnet. Det var en bild av vila och lugn, och de enda som arbetade voro segelsömmarna som reparerade skadorna av stormen.
Efter Filips beräkning var det endast sextio sjömil till Taffelviken, och om vinden friskade i borde man kunna nå fram följande morgon.
Andre styrmannen som hette Krantz kom bort till Filip:
»Vad tror ni om den där mystiske seglaren som vi sågo», frågade han.
»Jag är tvärsäker på, att det betyder en svår olycka», sade Filip.
»Det är bara vidskepelse», sade Krantz. »Om ingenting händer, så skall ingen få mig att tro, att det var något övernaturligt med det skeppet.»
»Nå, jag skall inte bli ledsen om jag tagit fel, men vi få väl se», sade Filip. »Vi äro inte i hamn ännu.»
»Nej, men det är inte långt ifrån», invände Krantz.
Därmed gick han att övertaga vakten, och Filip gick ned i sin hytt för att få vila ut efter stormen och vedermödorna.
Framemot midnatt kände Filip, att någon rörde vid honom. Han blev genast klarvaken.
