KAP. XI.
Upptäckten hade emellertid skett för sent. Innan ännu pumparna börjat ösa vattenmassorna ned i lasten, lyftes luckorna av trycket nerifrån, och en väldig rökpelare med flammande lågor slog upp och antände seglen.
Besättningen förhöll sig beundransvärt lugn tack vare Filips sinnesnärvaro och rådighet.
Klockan fyra på morgonen voro alla kvinnor och barn överförda i livbåtarna, och nu fingo soldaterna order att gå ombord på en flotte som hopfogats av timmermännen. Men nu började paniken. Lågorna hade gripit omkring sig i det inre fartyget, och genom alla luckorna sprutade elden upp. Soldaterna inbillade sig, att de icke alla skulle kunna få plats i båtarna och på flotten, och en fruktansvärd trängsel uppstod vid fallrepet, där den ene efter den andre stöttes i vattnet och sjönk. Av de hundrafemtio soldaterna blevo endast åttio räddade.
Kaptenen och Filip voro de sista som lämnade det brinnande skeppet, och det var i sista ögonblicket, ty efter dem kastade sig elden över fallrepstrappan, som hastigt avbrändes och föll i sjön.
Till all olycka hade man inte fått med sig segel eller proviant i båtarna, och även vatten saknades. Hunger och i synnerhet törst började också snart göra sig gällande, och när dagen grydde låg en glödande sol över vattenvidden. Land var ännu icke i sikte. Besättningarna på båtarna rod-
