de emellertid allt vad de förmådde, men tyngden av flotten, som måste bogseras av båtarna, nedsatte hastigheten till en obetydlighet.
Vid middagstid började kusten skönjas, men i glädjen över att se land rusade soldaterna på flotten upp med den hemska påföljd att hela flotten kantrade. Ytterligare ett stort antal av soldaterna omkommo i vågorna.
Inemot natten nåddes land, och alla rusade upp på stranden, men samtliga voro nu så uttröttade, att de stupade i sanden och somnade omedelbart. De sovo tills dagen grydde och vaknade då till en ny skräck. Så långt ögat nådde var det idel sand, och ingen bäck eller vattensamling var synlig.
Filip tog Krantz med sig ut på en orientering och de funno några kaktusliknande sandväxter, som visade sig innehålla en myckenhet av saft. De läto nu hopsamla det mesta möjliga av dessa växter och förde åter folket i båtarna.
Taffelviken var inte så långt avlägsen, och utsikten att snart få släcka sin brännande törst gav roddarna friska krafter. Mot nattens inbrott nådde de skeppsbrutna det lilla holländska nybygget, och invånarna visade dem all upptänklig hjälpsamhet. De fingo äta sig mätta på bröd och kött, och vattenämbaren voro i rörelse hela natten, innan alla fått sitt lystmäte.
I nybygget träffade Filip på en man som kände igen honom från hans förra skeppsbrott.
»Ni har tur, unge man», sade denne, »som förra gången ensam blev räddad från olyckan och nu kommit ifrån ganska helskinnad.»
»Nej, jag var inte den ende räddade förra gången», sade Filip med tanke på Kriften. »Det var en lots med som också kom undan.»
»Det är inte möjligt», invände mannen. »Jag var med och undersökte stranden och det kan inte ha funnits en
78
