»Se där», sade han.
Filip såg och trodde knappt sina ögon. Där hängde styrmannens kropp med en rännsnara om halsen och dinglade i rånocken.
En stund senare kom order att Filip också skulle komma ombord till amiralen.
»Det kommer aldrig att ske», ropades från besättningen. »Nu kan han där borta ha mördat många nog.»
Och Filip följde icke ordern.
På förmiddagen blåste storm upp från havet, och amiralsskeppet började slås i spillror. Båt efter båt med folk och förnödenheter lämnade skeppet och styrde in mot land. Efter vad Filip kunde se hade man bundit amiralen.
Men nu började Dortrechts läge också bli hotande, och Filip landsatte i god ordning sitt folk. Han fick nu veta, att Krantz tagit befälet, sedan han vid en undersökning ombord funnit kommendörens kropp instuvad i en låst hytt. Han hade blivit dödad på amiralens order. Och när Filip nu frågade efter amiralen, som han sett bunden föras i land, var det några av folket som pekade bort mot ett högt träd.
»Lika för lika», sade de.
Och icke heller Filip kunde sörja över förlusten av denne tyrann, en av de sista av kompaniets omänskliga befälspersoner utan samvete och ansvar för folket, en sådan som endast drev på i blindo för att få sin stora förtjänst av seglatsen efter hemkomsten.
Det såg ut som om alla olyckor tagit ett hastigt slut i och med att amiralen kom bort. Stormen bedarrade, och Dortrecht kunde dragas flott av grundet. De övriga fartygen voro oskadda utom ett som helt enkelt passat på att segla bort på egen hand, och som senare befanns ha gått under vid den klippiga stranden längre söderut. Manskapet tillfrisknade hastigt, sedan tillräckligt med färsk pro-
82
