»Ja, på ett villkor.»
»Och det är?»
»Att du slutar att gå till sjöss och leta efter spöken. Det är lika ogudaktigt.»
»Men det är ju mitt öde.»
»Ja, jag visste väl det… och jag har mitt öde.»
»Med dig kommer man ingen väg, när du sätter den sidan till», sade han.
Och så började de tala om något annat.
Vintern gick i huslig glädje och lycka, och när Filips fartyg skulle rustas på våren, foro han och Monica till Amsterdam.
Det fartyg han nu skulle föra hette Utrecht och mätte 490 ton. Det hade nyligen löpt av stapeln, och var inrättat att föra tjugofyra kanoner. Krantz skulle följa med på resan som förste styrman och Filip hade kontrakt som kapten. Han skulle därför också nu kunna uppfylla sitt löfte att taga med sig Monica på resan, och han iordningställde sorgfälligt hennes hytt.
I maj månad avseglade han med order att anlöpa Gambrun och Ceylon, och att genom Malackasundet uppsöka de kinesiska farvattnen, där portugiserna kunde väntas göra det mest hårdnackade motstånd, då de ensamma ville behärska handeln här. Filip hade en ganska stor besättning och en hel del krigsfolk för att skydda det medförda kapitalet, många tusen dollars, som skulle användas till inköp i de kinesiska hamnarna. Fartyget var omsorgsfullt utrustat och förde dessutom en synnerligen dyrbar last.
Utrecht var snart ute i Engelska kanalen. Resan såg ut att bli god, och för förliga vindar nådde man Goda Hopps-udden, där det för första gången blev vindstilla.
Monica var hänförd över sin stora upplevelse. På kvällen brukade hon gå fram och tillbaka på däcket med Filip. Allt var så tyst och stilla, och man hörde blott böljornas lek mot fartygstimret. Söderns stjärnbilder gnistrade som
