»Inte om de äro dödliga varelser», svarade Monica.
»Jo, till och med om de bara äro dödliga varelser. Men vare sig jag nu är dödlig eller inte så ser jag nu något som jag vill rädda er från. Fresta inte ödet längre.»
»Vem kan avvända det? Om jag nu följer ert råd, så var det mitt öde, att ni skulle avvända olyckan, och om jag inte följer det, så var ödets vilja, att olyckan skulle komma.»
»Nå, undvik då vad som hotar.»
»Jag är inte rädd, men ni skall i alla fall ha tack… Säg mig Kriften, är inte ert öde på något sätt knutet till min mans. Jag har en förnimmelse av att det måste vara så.»
»Varför tror ni det, frun?»
»Av många orsaker. Två gånger har ni hämtat honom bort, och två gånger har ni efter skeppsbrott återkommit ombord på hans fartyg. Ni känner otvivelaktigt till hans hemlighet, men det betyder ju ingenting…»
»Jo, det betyder, att jag vet något som egentligen endast han själv borde veta.»
»Säg mig då, om min man uppfattat sin hemliga uppgift riktigt?»
»Varför skulle jag svara?»
»Är ni hans fiende?»
»Jag är icke hans fiende.»
»Så. Varför sökte ni då en gång att taga från honom den mystiska relik, med vilken han skall fullgöra sitt värv?»
»Jag ville sätta stopp för hans vidare sökande. Det bevisar inte, att jag skulle vara hans fiende. Vore det inte bäst för honom att vara på land hos er i lugn och ro? Utan reliken kan han inte fortsätta, och det var ju en tjänst att vilja befria honom från den.»
Monica svarade inte. Hon satt i djupa tankar.
»Frun», återtog Kriften efter en stund, »jag önskar er allt gott. Er man bryr jag mig inte om, men jag önskar icke något ont över honom. Men om ni vill ha lugn, så skall ni
