96
— Demoiselle Candeille! utropade Marguerite överraskad. Vad gör ni här … ensam … och vid denna tid?
— Jag hyste en svag förhoppning, att jag kanske skulle få träffa er.
— Och varför det?
— För att varna er, om jag kunde.
— Jag behöver inga varningar!
— Eller är för stolt att lyssna till några. Vet ni av, lady Blakeney, att medborgare Chauvelin hyser ett personligt hat till er man?
— Hur vet ni det? frågade Marguerite misstänksamt.
Hon kunde ej förstå Candeilles uppträdande och meningen med detta nattliga besök. Vad visste denna kvinna om Chauvelins hemliga planer? Var hon hans förtrogna bundsförvant eller blott hans lydiga verktyg?
Spelade hon kanske till och med i denna stund en roll, som denne intrigörernas furste lärt henne och befallt henne att spela?
Candeille tycktes emellertid ej märka den misstro och fientlighet, som Marguerite nu knappast brydde sig om att dölja. Hon knäppte ihop händerna, och hennes röst darrade av bönfallande iver.
— O, sade hon, jag har sett det hatet blicka fram ur Chauvelins grymma ögon! Han hatar er man, säger jag er. Varför — det vet jag inte, men hatar honom gör han; och det är säkert hans avsikt att sir Percy genom denna galna duell skall tillfogas någon stor skada. O, lady Blakeney, låt honom inte fara — jag ber er, låt honom inte fara!
— Ni är överretad, mademoiselle, svarade Marguerite kallt. Tro mig, jag behöver varken era övertalningar eller era varningar. Jag önskar ni ville tro att jag inte vill visa mig otacksam … att jag uppskattar era vänliga tankar … Men utöver detta … förlåt mig, om jag uttrycker mig litet rakt på sak … kan jag inte inse att det hela angår er det ringaste … Det är myc-
