ket sent, tillade hon mildare, som om hon velat släta över sina hårda ord. Skall jag låta min kammarjungfru följa er hem? Hon är tillgiven och diskret …
— Nej, genmälde den andra i sorgsen ton, det behövs ingen diskretion … Jag blygs inte över mitt besök hos er i natt … Ni är mycket stolt, och för er skull skall jag be till Gud att sorg och förödmjukelse inte må drabba er, som jag fruktade … Vi komma troligen aldrig att träffas igen, lady Blakeney … ni kan inte önska det, och jag kommer att försvinna ur ert liv lika fort som jag kom in i det … Men jag hade också en annan tanke, när jag kom hit i natt … Om sir Percy reser till Frankrike … duellen skall äga rum i eller nära Boulogne … så mycket vet jag … skulle ni inte vilja följa med honom?
— Nå, sannerligen, mademoiselle … jag måste verkligen upprepa för er …
— Att det är något, som inte angår mig … ja, jag vet, jag medger det. Men, ser ni, då jag kom tillbaka hit i kväll i tystnaden och mörkret — jag anade inte att ni skulle vara så stolt — så tänkte jag, att jag — en kvinna — skulle förstå att röra ert kvinnliga hjärta. Men jag har väl burit mig klumpigt åt, kan jag tro. Jag föreställde mig, att ni skulle vilja fara med er man, ifall … ifall han envisades att sticka huvudet i den snara jag är viss om att Chauvelin har gillrat för honom. Jag far själv inom kort till Frankrike. Medborgare Chauvelin har skaffat mig pass för mig själv och min kammarjungfru, som skulle ha följt med mig … Och alldeles nyss, när jag var ensam … och kom att tänka på allt det onda den där skurken hade tvungit mig att göra för hans räkning, då föll det mig in att kanske …
Hon avbröt sig plötsligt och försökte att i dunklet läsa den andras ansiktsuttryck.
Men Marguerite, som var resligare än fransyskan, stod stel och rak och skänkte den unga skådespelerskan varken uppmuntran eller förtroende. Hon avbröt icke Candeilles långa och mångordiga förklaring, undrade
