102
han måhända hört ett rop från någon av roddarna därnere eller kanske knarrandet av steg på stranden eller — vem kan veta? — Måhända var det endast en suck i midnattens stilla rymd, en spöklik kallelse från drömmarnas land, som återförde honom till sig själv.
Ännu medan Marguerite klamrade sig fast vid honom i glödande lidelse, kände hon de hårt spända musklerna i hans armar slappna, hans hårda famntag lossna, såg den brinnande kärleksglansen i hans ögon fördunklas.
Han kysste henne ömt och strök med obeskrivlig mildhet undan de små fuktiga lockarna från hennes panna. Men det låg nu ett stilla vemod i hans smekningar, och hans kyss var en lång avskedskyss.
— Det är tid på, att jag ger mig av nu, sade han, annars hinner floden att sjunka.
Det var de första sammanhängande ord han yttrat, sedan hon mött honom i denna ensliga vrå av trädgården, och hans röst var nu fullkomligt behärskad.
Det gick som ett isande hugg genom Marguerites hjärta. Det var som om hon på ett våldsamt sätt väckts upp ur en vacker dröm.
— Percy, du kan väl inte ämna fara? viskade hon, och även hennes röst lät nu ihålig och onaturlig. O, om du älskade mig, skulle du inte fara!
— Om jag älskade dig!
Ack, i dessa ord fanns åtminstone intet av drömmens overklighet! Det fanns sannerligen ingen kyla i hans röst, då han med en suck av ömhet yttrade dem. Ja, det ljöd i dem en sådan värld av trängtan, att bitterheten i hennes häftiga smärta försvann och lämnade rum för tårar.
Sakta tog han hennes hand i sin. För stunden var passionens glöd besegrad, nedtvingad i djupet av det kallblodiga och lugnt beräknande, äventyrsälskande sinnet.
Men kärleken, den ömma kärleken dröjde dock ännu kvar i hans själ, kämpande med sin motståndare —
