ännu trånade han efter hennes kyssar, ännu trängtade han efter den ljuva vilan i hennes famn.
Han tog hennes hand i sin och förde den till sina läppar. Och samtidigt med denna varma kyss kände hon det, som om en tår fuktat hennes hand.
— Jag måste fara, käraste min, sade han efter en kort stund.
— Varför? Varför? upprepade hon envist. Är jag då alls ingenting? Är mitt liv av ingen betydelse? Mina sorger? Min oro? Mina kval? Är det ingenting? O! utropade hon med häftig bitterhet, varför skola alltid andra gå före mig? Vad äro väl andra för dig och mig, Percy? Äro vi inte lyckliga här? Har du inte mer än nog uppfyllt dina självpåtagna plikter mot andra, mot folk, som ingenting kunna vara för oss? Är inte ditt liv tiotusen gånger mera värdefullt för mig än tiotusen andra människors?
Till och med genom mörkret och emedan hans ansikte var så nära hennes, kunde hon se ett egendomligt litet leende spela kring hans mun.
— Käraste, sade han milt, det är inte tiotusen liv, som i dag kalla mig — endast ett är det på sin höjd. Kan du uthärda att tänka på den stackars gamle prästen, som sitter där borta med sin krossade stolthet och sitt skövlade hopp? — Juvelerna, som förtroendefullt hade lämnats i hans vård, stulna ifrån honom! Och själv sitter han kanske där i sin lilla församling och väntar på den dag, då de uslingarna skola släpa honom i fängelse eller till döden. — Åh, jag tänker en liten sjöresa och en smula engelsk lantluft skulle kunna göra abbé Foucquet gott, min kära vän, och jag ämnar bara bjuda honom att fara över Kanalen med mig — —
— Percy! bönföll hon.
— Åh, jag förstår! Jag förstår! tillade han med den korta avvärjande suck, varmed han vanligen brukade avklippa alla diskussioner dem emellan i detta ämne. Åh, du tänker på den där löjliga duellen.
Han skrattade lätt och godmodigt, och hans ögon tindrade av munterhet.
