104
— Ack, lilla vän, sade han i glättig ton, tänk då över saken ett ögonblick. Kunde jag väl avslå utmaningen inför hans kunglig höghet och de närvarande damerna? Nej, det kunde jag inte — På min ära, så var det — Just så — jag kunde helt enkelt inte. — Ödets skuld var det alltsammans — den där trätan, mitt ingripande däri, utmaningen. — Han hade naturligtvis på förhand planerat alltsammans. Man måste erkänna att han är en tapper man, i betraktande av att han och jag inte äro kvitt ännu för den bastonaden han gav mig på klipporna vid Calais.
— Ja visst, alltsammans har han på förhand planerat, genmälde hon häftigt. Trätan i kväll, din resa till Frankrike, ditt möte med honom på bestämd tid och på en ort, där han helt lätt och snabbt kan draga till dödssnaran om dig.
Nu brast han i skratt, ett friskt, hjärtligt skratt, fyllt av levnadsfröjd, av de djärva äventyrens vilda berusning, ett skratt, vari det ej fanns en skymt av oro eller skälvande dallring.
— O, min söta vän! utbrast han. På min ära, ers nåd är verkligen överraskande! — Draga till en dödssnara om er ödmjuke tjänare? Åhnej, Frankrikes styrande medborgare måste allt vara mäkta verksamma och mäkta klarvakna, om de skola lyckas fånga mig. — För tusan! denna gången skola vi sannerligen låta dem få en spännande jakt. — Nej, nej, lilla vän, frukta intet! tillfogade han med plötslig ömhet, dessa förbannade mördare ha minsann ännu ej fått mig i sitt våld.
O, hur ofta hade hon ej på detta sätt stritt och kämpat — kämpat med äventyrsriddaren, med den del av hans dualistiska natur, som var hennes bittra fiende och som ryckte honom, älskaren, från hennes sida! Hur väl hon visste, hur det alltid slutade, hur väl hon kände till, vilken underbar makt detta oövervinneliga begär efter vilda äventyr hade över honom! Som den impulsiva och brinnande natur hon var kände Marguerite innerst inne i själen en överväldigande vrede mot
