Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/109

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
105

sig själv för sin egen svaghet, sin egen maktlöshet inför det som för alltid hotade att ödelägga hennes liv och lycka.

Ja, och även hans, ty han älskade henne, han älskade henne, han älskade henne — denna tanke vibrerade i hennes sinne, ty hon visste att den var sann. Han älskade henne och lämnade henne! Och hon, stackars ömkliga vekling, var ur stånd att hålla honom kvar; de trådar, som bundo hans själ vid hennes, voro icke så starka som de vilka bundo honom vid den lidande mänskligheten därborta i Frankrike, där män och kvinnor levde i skräck för död och tortyr och betraktade den gäckande och hemlighetsfulla »Röda Nejlikan» som en himlaboren hjälte, sänd att rädda dem från undergång. Till dem tycktes vid dessa tillfällen själva hans hjärtesträngar draga honom med oemotståndlig kraft, och när hon med hela innerligheten i sin egen lidelse sökte spela på hans kärleks strängar, kunde han icke skänka henne gensvar, ty de — främlingarna — hade starkare krav på honom.

Och dock visste hon mitt under allt detta, att denna kärlek till mänskligheten, detta okuvliga begär att tjäna och hjälpa de lidande där borta i Frankrike på intet vis minskade hans kärlek till henne. Nej, tvärtom, de gjorde den starkare, renare och ädlare och gåvo åt deras samvaros sällhet ett romantiskt och förskönande skimmer av ständigt återkommande smärta.

Men nu hade den stund kommit, då hon kände sig trött vid kampen. Hennes hjärta sved — sargat och blödande tycktes det henne. Det var som om en gränslös trötthet likt bly tyngt hennes själ.

Denna skilsmässa syntes henne helt olik dem hon nödgats underkasta sig under det gångna året. Chauvelins gästande i hennes hus och denna på förhand planlagda resa till Frankrike hade ingivit henne hemska aningar, ja, nästan en visshet om en förfärlig och ohjälplig olycka.

Hennes sinnen började svika henne. Hon kunde ej längre tydligt urskilja någonting — till och med hen-