Husundersökningar företogos — huvudsakligen i Paris, där man misstänkte, att de förrymda fångarna kunde ha funnit en tillflykt, och där man hoppades finna, vad mera var, deras hjälpare och räddare.
Foucquier Tinville, allmänne åklagaren, organiserade och ledde dessa undersökningar med tillhjälp av den blodtörstige vampyren Merlin. De fingo därvid höra talas om ett hus vid Rue de l’Ancienne Comédie, varest det sades att en engelsman skulle ha bott under två dagar.
De begärde ofördröjligen tillträde till detta hus och fördes till de rum, vilka engelsmannen innehaft. Dessa voro tarvliga och smutsiga liksom hundratals andra rum i Paris’ fattigare kvarter.
Värdinnan, tandlös och anskrämlig att skåda, hade ännu ej städat den kammare, i vilken engelsmannen legat. Hon visste icke ens om, att han begivit sig av.
Han hade betalat för sitt rum en vecka i förskott och kom och gick efter behag, förklarade hon för medborgare Tinville. Hon hade ej tagit någon vidare notis om honom, eftersom han inte intog sina måltider där och endast varit där ett par dagar. Och hon hade ej vetat av, att han var engelsman förrän nu. Hon hade trott, att han var från södra Frankrike, på grund av hans brytning.
— Det var samma dag som upploppet, fortfor hon. Han skulle gå ut, och jag sade honom att gatorna nog inte voro säkra för en främling, sådan som han — för han hade alltid så fina kläder, och jag sade honom, att Paris’ svältande folkskaror säkert skulle slita dem från kroppen på honom. Men han bara skrattade. Och så gav han mig en papperslapp och sade, att om han inte kom tillbaka, så kunde jag ta för avgjort, att han hade blivit dödad. Och om Välfärdsutskottet skulle göra några förfrågningar om honom, så skulle jag bara visa den här papperslappen, så bleve det inga tråkigheter av.
Hon hade pratat utan avbrott, tydligen mycket skrämd av Merlins bistra uppsyn och av medborgare
