Så väl hon mindes sin resa till Calais för jämnt ett år sedan i sällskap med sir Andrew Ffoulkes! Då hade slumpen gynnat henne, satt henne i tillfälle att bistå sin make, om ock blott genom att för en stund draga Chauvelins uppmärksamhet till sig själv.
Men Gud skall veta — hon hade föga hopp om att kunna vara honom till någon verklig nytta därborta. En tyngande känsla inom henne tycktes vilja säga henne, att ödet nu till slut blivit starkare än han — att den dristige äventyrsriddaren nu utmanat det en gång för mycket, att han kastat tärningen och förlorat spelet.
Innanför sitt klänningsliv kände hon den skarpa kanten av det papper, som Désirée Candeille lämnat för hennes räkning bland rosorna i parken.
Nästan mekaniskt hade hon tagit upp det och stoppat det på sig, utan att riktigt tänka på vad hon gjorde. Men vilken avsikt den franska aktrisen än haft med att lämna passet till hennes förfogande, så välsignade Marguerite henne nu i sitt hjärta för det. Den kvinna, hon hyst sådan misstro till, skulle hon nu ha att tacka för den sista sällheten i sitt liv.
Hon tvekade ej ett ögonblick i sitt beslut. Percy ville icke taga henne med sig — den saken var klar. Hon kunde varken vänta eller ifrågasätta det. Men å andra sidan kunde hon inte stanna i England, på Blakeney Manor, medan dödssnaran, som Chauvelin lagt ut för »Den Röda Nejlikan», vilken dag och timme som helst kunde dragas till om den man, som hon dyrkade. Åh, hon skulle bli tokig om hon stannade!
Eftersom Percy nu ej hade någon utsikt att undkomma — han hade ju lovat att på bestämd dag och timme möta sin dödsfiende — så kunde hon ju inte bliva honom till något hinder. Och hon förstod sig dessutom nu tillräckligt på att begagna sig av smygvägar och förklädnader för att kunna undgå Chauvelins uppmärksamhet. Ja, han skulle inte finna henne — såvida inte Percy behövde henne. Men då skulle hon finnas där till hands.
