110
Nej, hon skulle ej bliva till något hinder. Hon hade ett pass i sin ficka — allt var väl ordnat — ingen kunde göra henne någon skada, och hon kunde komma och fara, som hon behagade.
Det fanns fullt med snabba hästar i stallet, fullt med tillgivna tjänare, som voro redo att hastigt och tystlåtet lyda hennes befallningar. Dessutom voro ju såväl konvenans som andra människors gissningar och misstankar i stunder, sådana som dessa, av oändligt ringa vikt.
Tjänarna på Blakeney Manor voro vana vid sin husbondes plötsliga bortresa på flera dagar — enligt vad som antogs på jakt- eller segelfärder — då han endast var åtföljd av sin favoritbetjänt, Benyon. Och detta försiggick utan all undran och prat. För övrigt kunde tjänstefolket gärna för en gångs skull få förvåna sig över sin härskarinnas plötsliga infall att fara till Dover — det fäste hon sig sannerligen inte vid.
Hon gick hastigt bort till stallbyggnaderna, där hon fann ett par drängar, som ännu voro uppe. Åt dessa gav hon befallning om att spänna för en resvagn med fyra hästar, varefter hon skyndade tillbaka upp till boningshuset.
Då hon gick genom korridoren, passerade hon det rum, som beboddes av Juliette de Marny. Efter ett ögonblicks tvekan knackade hon på dess dörr.
Juliette hade ännu ej lagt sig. Hon kom själv och öppnade dörren. Tydligen hade hon varit alldeles ur stånd att gå till vila. Hennes hår hängde löst ned kring hennes axlar, och ett uttryck av djup oro vilade över hennes ansikte.
— Juliette, sade Marguerite hastigt med viskande röst, i samma ögonblick som dörren slutits efter henne, jag tänker fara till Frankrike för att vara i min mans närhet. Han har farit för att duellera med den där avgrundsanden — och den duellen är ingenting annat än en fälla, som Chauvelin har lagt ut för att fånga honom och locka honom i döden. Och jag ber er nu vara mig till hjälp här i mitt hus under min frånvaro.
