— Jag vill gärna offra mitt liv för er, lady Blakeney, sade Juliette enkelt, det tillhör ju honom, sedan han har räddat det.
— Vad jag begär av er är bara litet sinnesnärvaro, litet lugn och tålamod, svarade Marguerite. Ni vet ju vem er räddare är, och därför bör ni kunna förstå min oro. Ända till i kväll har jag haft mina tvivel om, hur mycket Chauvelin i själva verket har reda på, men nu ha dessa tvivel naturligtvis helt och hållet försvunnit. Han såväl som den franska revolutionsregeringen veta, att »Den Röda Nejlikan» och Percy Blakeney äro en och samma person. Den scen, som i kväll utspelades, var på förhand arrangerad — ni och jag och alla de övriga åskådarna och den där kvinnan Candeille, vi voro alla marionetter, som dansade efter den där avgrundsandens pipa. Och duellen var också på förhand bestämd. Den där människan som hade satt på sig er mors juveler — hade ni inte antastat henne, så skulle ett uppträde mellan henne och mig eller någon annan av mina gäster på något sätt ha framtvingats. Jag vill säga er detta, för att ni inte skall plåga er själv med att tänka, att ni på något sätt är ansvarig för vad som har hänt. — Nej, det är ni sannerligen inte. — Han hade på förhand ordnat alltsammans. Ni var bara ett verktyg — och detsamma var jag. Ni måste inse det och tro det.
— Jag tror, att ni är en ängel av godhet, lady Blakeney, svarade Juliette, kämpande med gråten, och att ni är den enda kvinna 1 världen, som är värd att vara hans maka.
— Och, fortsatte Marguerite, medan den unga flickan tog hennes kalla hand i sin och ömt tryckte den samt betäckte den med kyssar, och om — — om någonting skulle hända — — inom kort — så vill ni ju orubblig tro, att ni inte på något sätt är ansvarig — att ni är oskyldig och endast har varit ett blint verktyg?
— Gud välsigne er för detta!
— Ni vill ju tro det, säg?
