112
— Ja, det vill jag.
— Och nu skall jag säga er, vad det är för ett uppdrag, som jag vill be er att taga er an, fortfor lady Blakeney med lugnare stämma och på ett mera praktiskt ordnande sätt, ni måste representera mig här och på ett så enkelt och naturligt sätt som möjligt förklara, att jag har farit för att göra min man sällskap på hans brigg under några dagar. Lucie, min kammarjungfru, är trofast och tystlåten som en mur, och hon kommer att stå mellan er och det övriga hushållet och hjälpa er med några lämpliga, uppdiktade historier. För alla vänner, som komma på besök, för alla människor av vår sällskapsvärld, måste ni berätta samma historia. Men, tillade hon allvarligt, berätta för sir Andrew Ffoulkes hela sanningen å mina vägnar! Han kommer att förstå och att handla därefter.
— Jag vill göra allt vad ni önskar, lady Blakeney, och jag känner mig stolt över att tjäna er, om också på så ringa och lätt sätt. När ämnar ni fara?
— Nu genast. Farväl, Juliette.
Hon böjde sig ned och kysste den unga flickan på pannan samt gled därefter ut ur rummet lika hastigt, som hon kommit.
Juliette försökte naturligtvis icke att hejda henne och ej heller att påtvinga henne sitt sällskap eller sin hjälp, då hon tydligt såg, att lady Blakeney ville vara ensam.
Marguerite skyndade nu hastigt till sitt rum, där hennes kammarjungfru Lucie redan väntade på henne. En enda blick på matmoderns ansikte kom denna tillgivna och tystlåtna tjänarinna att inse, att något bekymmer, av allvarlig och överhängande art, hade gjort sitt insteg på Blakeney Manor.
Medan Lucie klädde om henne, tog Marguerite fram passet och läste omsorgsfullt igenom den däri antecknade beskrivningen på en viss Céline Dumonts person, kammarjungfru hos medborgarinnan Candeille — »lång, blåa ögon, ljust hår, ålder omkring tjugufem
