När båtens sida slutligen skrapade emot brobänken, kände Marguerite det, som om hon blivit våldsamt väckt. Hon var domnad och stel och tänkte, att hon måtte ha somnat in under den sista halvtimmen av resan.
Överallt omkring henne härskade mörker. Himlen var molnbetäckt. Det var en ovanligt mörk kväll.
Runt omkring henne rörde sig gestalter, och ett förvirrande sorl av röster hördes. Det uppstod ett allmänt knuffande, ett hojtande och skrikande, som föreföll helt förskräckligt i mörkret. Ty här bland de fattiga passagerarna hade man ej ansett det nödvändigt att skaffa något slags belysning. En ensam lykta, som hängde på en mast, tycktes endast öka det intensiva mörkret runt omkring. Allt emellanåt visade sig ett ansikte inom denna svaga, gulaktiga ljuskrets; det verkade egendomligt förvridet, med långdragna skuggor över panna och haka, en grotesk, spöklik uppenbarelse, som hastigt försvann, skyndade bort likt någon förskrämd ande och gav rum åt andra gestalter, andra figurer, alla lika groteska och spöklika.
Marguerite betraktade alltsammans en stund, orörlig och med slö blick. Hon visste ej riktigt, vad hon nu borde taga sig till, och hon ville ej gärna fråga någon. Ännu var hon som bedövad, och mörkret gjorde henne liksom blind.
Så småningom började emellertid det ena efter det andra av de omgivande föremålen att träda fram ur dunklet för hennes blick. Då hon stirrade rakt framför sig, började hon urskilja ett litet stycke av den plats, där de lagt till, samt en smal landgång, på vilken passagerarna gingo i rad efter varandra från fartyget över till brobänken. Förstaklasspassagerarna höllo tydligen på att gå i land nu; den skara, till vilken Marguerite hörde, hade drivits undan för ett ögonblick och pressats samman i en ännu mera kompakt massa för att bättre folk lättare skulle komma fram.
Bredvid landningsplatsen hade ett litet skjul blivit uppfört, ett slags tält, öppet åt framsidan och upplyst
