allteftersom dagen skred fram mot middagstiden. Därefter försvann strålen med ens.
Den sakta mumlande rösten bredvid henne verkade som ett sömnmedel på hennes nerver. Fram på eftermiddagen föll hon i en verkligt välgörande sömn.
Men efter den vaknade hon till fullt medvetande.
O, hur förfärligt, hur dåraktigt alltsammans var!
Allt stod åter med ens klart för henne med verklighetens hela ofrånkomliga visshet.
Hon var fånge i deras händer, som för länge sedan svurit att taga »Den Röda Nejlikans» liv!
Hon, hans hustru, var nu en gisslan i deras händer! Hennes frihet och säkerhet skulle komma att erbjudas honom mot priset av hans liv! Detta var ingen dröm, det var ingen mara, som red henne! Det fanns ingen möjlighet att göra sig några illusioner om de avsikter, som hennes mans fiender hade.
Det var verklighet alltsammans. Redan nu, innan hon hade styrka nog att fullt klargöra för sig hela den fasansfulla belägenhet, vari hon råkat, insåg hon, att hon genom sin egen vansinnigt impulsiva handling hade hopplöst bragt den man, hon älskade, i dödsfara.
Ty med sin av kärleken alstrade upphöjda och fasta tro på honom tvivlade hon ej ett ögonblick på, vilket av de båda alternativen han skulle välja, när de blevo honom förelagda. Han skulle komma att offra sig själv, han skulle villigt dö tusen gånger, blott de återgåvo henne friheten.
För sin egen räkning, sina egna lidanden, sin egen fara och förödmjukelse bekymrade hon sig icke alls. Ja, i detta ögonblick kände hon till och med en vild, häftig längtan efter döden. Då tankar och minnen nu så plötsligt brusade fram inom henne, önskade hon av allt sitt hjärta och av all sin själ, att hon kunde få dö, så att hon ej behövde bli den gisslan, som skulle lösas med hans dyrbara liv och frihet.
Visserligen skulle han lida grymt av att förlora henne, därför att han älskade henne över allt annat i världen. Han skulle lida i varje fiber av sin häftiga
