hopp försäkrade henne nu, att hon ej hade misstagit sig, att det var Percy, som trots hennes antaganden kommit till Boulogne redan förra natten. Han handlade alltid så olika mot vad någon människa väntade, att det nog var mycket möjligt, att han i alla fall farit över med paketfartyget, utan vare sig Marguerites eller sina fienders vetskap.
Ja, ju mer hon tänkte därpå, dess säkrare kände hon sig, att Percy redan var i Boulogne och att han hade kännedom om hennes tillfångatagande och fara.
Icke hade hon rättighet att ens ett ögonblick tvivla på, att han var i stånd att närma sig henne, att han — när tiden var inne — skulle kunna rädda både sig och henne!
En värmande glöd började genomströmma hennes ådror. Hon kände sig nu upplivad och stärkt, och i det återvaknande hoppets strålande fröjd hade hon ej mer någon förnimmelse av smärta eller trötthet.
Stödjande sig på armbågen reste hon sig till hälften upp. Ännu var hon mycket kraftlös, och denna lilla rörelse gjorde henne alldeles yr i huvudet. Men snart skulle hon nog vara frisk och stark igen — hon måste bli frisk och stark och redo att göra vad han tillsade henne, då stunden var inne att fly därifrån.
— Åh, ni är bättre nu, mitt barn, ser jag, yttrade nu den egendomliga, skälvande rösten med sin mjuka, sjungande accent. Men ni får inte vara oförsiktig. Doktorn sade att ni hade fått ett grymt hårt slag. Er hjärna har fått en våldsam skakning, och ni måste ligga alldeles stilla hela dagen i dag, eljest börjar ert stackars lilla huvud att värka igen.
Marguerite vände sig åt sidan och såg på den talande. Trots sina upprörda känslor, sin sorg och sin oro, kunde hon ej låta bli att le åt den sällsamma lilla figur, som satt där på en rankig stol mitt framför henne och med högtidlig uppsyn och långsamma, taktmässiga rörelser med ena handen samt under häftigt flåsande var ivrigt sysselsatt med att blanka det nötta skinnet på ett par gamla skor med stora spännen.
