134
försökte synbarligen att ingiva henne den tanken, att han alldeles hade glömt hennes närvaro.
Han såg så lustig ut med sitt beskäftiga och dock så blyga sätt, men han var på samma gång så vänlig och mild, att hon kände sig fullkomligt lugnad.
Hon försökte nu att resa sig upp bättre, och hon blev förvånad över att det gick så lätt. Visserligen värkte hennes lemmar ännu, och då och då genomkorsades hennes huvud av häftiga smärtor, som emellanåt kom henne att känna yrsel och kväljningar, men för övrigt var hon icke alls sjuk. Hon satte sig upp på halmmadrassen och stödde fötterna mot golvet, och efter en liten stund gick hon till det improviserade toalettrummet och tvättade ansiktet och händerna.
Vilan hade gjort henne gott, och hon kände sig nu fullkomligt i stånd att ordna sina tankar och att röra sig utan alltför mycket plågor samt att både andligen och kroppsligen bereda sig för de viktiga händelser, som hon insåg måste vara nära förestående.
Medan hon gjorde sin toalett, sysslade hennes tankar med det enda, allt absorberande ämnet: att Percy var i Boulogne — att han visste att hon var där och i fängelse — att han säkert skulle finna någon väg till henne, ja, kanske kunde han nu komma att meddela sig med henne vilken stund som helst och hade utan tvivel redan gjort upp en flyktplan för hennes räkning, djärvare och slugare än någon, som han dittills uttänkt.
Därför måste hon vara redo och beredd på vad som ännu kunde hända. Hon måste vara stark och vaken och på intet sätt modfälld, ty skulle han ej, om han vore här hos henne, klandra henne för hennes brist på tro?
När Marguerite slätat sitt hår och gjort sin dräkt så prydlig som möjligt, överraskade hon sig själv med att sjunga helt glatt.
Så full av hopp och mod var hon.
