nomgick kände hon lindrande tårar i ögonen. Den förfärliga nervspänningen började giva vika.
Hon gick fram till den gamle, fattade hans skrynkliga hand och föll på knä vid hans sida samt lättade sitt överfulla hjärta med en ström av tårar.
XVIII.
TRIUMF.
Den dag då medlemmarna av Välfärdsutskottet erhöllo medborgare Chauvelins brev var en stor fröjdedag.
Tidningen »Moniteur» berättar, att det vid sammanträdet den 22 september 1793 — eller den 1 Vendémiaire år 1 — blev beslutat, att sextio fångar, som icke voro alldeles överbevisade om att vara förrädare mot republiken utan endast voro misstänkta, skulle benådas.
Sextio! — vid blotta underrättelsen om att »Den Röda Nejlikans» tillfångatagande nu var så gott som säkerställt.
Utskottet kände i denna stund benägenhet för ett storartat ädelmod. Grymheten gav för stunden vika för fröjden och förnöjelsen över den triumf, som man hade att vänta sig.
Medborgare Chauvelins brev var kort och bestämt avfattat:
»Jag garanterar Eder, medborgare Robespierre, och övriga medlemmar i revolutionsregeringen, vilka ha anförtrott mig detta grannlaga uppdrag …»
Robespierres sinnliga, grymma läppar kröktes av ett sarkastiskt leende Medborgare Chauvelin hade alltid en blomsterrik stil. »Anförtrott mig detta grannlaga uppdrag» var knappast rätta orden för en befallning, som givits vid äventyr av dödsstraff. Men lika gott!
