142
»— att den man, som är känd under det hemlighetsfulla namnet ’Den Röda Nejlikan’, skall infinna sig vid Boulognes södra fästningsvallar fyra dagar efter denna dag, en timme efter solnedgången.»
Fyra dagar efter denna dag, och medborgare Chauvelins brev var dagtecknat den 19 september 1793.
Medan utskottets överläggningar ännu pågingo, medan denna kommitté av slaktare som bäst var i färd med att i andanom slakta det villebråd, som de ännu icke infångat, kom det ett nytt budskap från Chauvelin.
Budbäraren måste ha ridit tätt i hälarna på den föregående, och något mycket oväntat och mycket plötsligt måste ha inträffat för att medborgaren skulle finna anledning sända detta andra budskap.
Denna gång var det kort och rakt på sak. Robespierre öppnade brevet och läste det högt för sina ämbetsbröder.
»Vi hava fångat kvinnan — hans hustru. Det är möjligt, att jag blir utsatt för mordförsök. Sänd mig genast någon, som kan utföra mina instruktioner, i händelse att jag ljuter en brådstörtad död.»
Robespierres läppar drogo sig till ett leende av tillfredsställelse och blottade därvid en rad gula tänder, långa och skarpa som en vargs betar. Ett mumlande liksom morrandet av en flock hyenor hördes runt omkring bordet, då Chauvelins brev gick från den ene till den andre.
Alla anade de betydelsen av denna fångst — »kvinnan — hans hustru». Och Chauvelin ansåg uppenbarligen att den var av stor vikt, ty han väntade ett angrepp på sitt liv, ja, var fullt beredd därpå, redo att offra livet för sin hämnd.
Vem hade beskyllt honom för svaghet?
Han tänkte endast på sin plikt, icke på sitt liv, han fruktade icke för egen del, endast att frukterna av hans skicklighet skulle äventyras genom ett lönnmord.
Ja, den engelske äventyraren var i stånd till vilken förtvivlad handling som helst för att rädda sin maka
