— Och så förskräckligt retsamt det är, då man betänker, att den där mannens huvud för länge sedan kunde ha fallit för giljotinen, om ni inte hade burit er så oerhört dumt åt förra året.
Hans röst hade blivit vass och bitande liksom det mordredskap han så gärna anspelade på. Men Chauvelin satt alltjämt tyst. Han hade verkligen ingenting att invända.
— Medborgare Chauvelin, vad ni måste hata den mannen! utropade Robespierre till sist.
— Det gör jag! sade Chauvelin med ett omisskännligt lidelsefullt tonfall.
— Varför gör ni då intet försök att gottgöra det gångna årets blunder? sporde Robespierre blitt. Republiken har varit ovanligt tålig och överseende mot er, medborgare Chauvelin. Hon har tagit i betraktande edra många tjänster och er välkända patriotism. Men ni vet, tillade han betydelsefullt, att hon ej har någon användning för onyttiga redskap.
Chauvelin tycktes åter ha försjunkit i trumpen tystnad, och Robespierre fortsatte med sin förra olycksbådande blidhet:
— Ma foi, medborgare Chauvelin, om jag vore i edra kläder, skulle jag inte förlora en enda timme, när det gällde att ta hämnd för min förödmjukelse!
— Har jag väl någonsin fått något tillfälle? utbrast Chauvelin med illa dold häftighet. Vad kan väl jag ensam företaga mig? Sedan krigsförklaringen utfärdades, kan jag ju inte fara till England, såvida inte regeringen vill ge mig något offentligt uppdrag. Det är så mycket knotande och missljud här i Frankrike över den här historien, och när den fördömda »Röda Nejlikan» har varit framme igen, när några tjog värdefulla huvuden ha ryckts så gott som ur gapet på giljotinen, då vill jag lova att man skär tänderna och far ut i gagnlösa förbannelser, men inte försöker man på allvar göra något för att krossa dessa förbannade engelska flugor, som komma surrande kring öronen på oss.
