mast såsom en fars, vilken troligen ej skulle bliva uppförd.
Den djärve äventyrsriddaren hade nu äntligen blivit fångad i ett nät, ur vars maskor all hans slughet, hans fyndighet, hans käcka oförsynthet och hans underbara tur ej skulle kunna befria honom.
Något annat härskade även i denna stund i Chauvelins själ — tanken på hämnden. Hela dess fulla, berusande fröjd hade han väl ännu ej smakat, men för varje timme blev nu hans sällhetsbägare allt fullare och fullare. Om några dagar skulle den komma att flöda över.
Till dess fann han sig lugnt i att vänta.
Timmarna flögo framåt. Ännu hade intet hörts om den gäckande »Röda Nejlikan». Om Marguerite visste han endast att hon var väl bevakad; vaktposten, som gick av och an utanför cell n:o 6, hade hört hennes och abbé Foucquets röst under eftermiddagens lopp.
Chauvelin hade visserligen begärt Välfärdsutskottets bistånd i sitt svåra värv, men innan den hjälpen kunde hinna komma, måste åtminstone fyrtioåtta timmar förflyta. Fyrtioåtta timmar, under vilka en mördares hand måhända sökte honom — och kanske skulle den även träffa honom, innan hans hämnd hunnit fullbordas.
Detta var den enda tanke, som oroade honom. Han ville inte dö, förrän han fått se »Den Röda Nejlikan» såsom en krossad, tillintetgjord varelse med både rykte och heder så förstörda, så förnedrade, att icke ens döden kunde återgiva dem någon glans.
I detta ögonblick fruktade han för sitt liv, emedan det behövdes för hans planers fullständiga framgång. Ingen, som han kände, skulle hysa det personliga hat mot fienden, som var nödvändigt för att framgångsrikt utföra de planer han uppgjort.
Robespierre och alla de övriga eftersträvade endast den mans undergång, som konspirerat mot den terrorregering de upprättat; hans död under giljotinen skulle fullständigt tillfredsställt dem, även om den omgivits av martyrskapets gloria. Chauvelin såg längre. Han
