blinda flickan, för att säga abbén, att barnen levde och voro oskadda och i säkerhet — samt att de skulle få förbliva oskadda och i säkerhet, så länge medborgarinnan med det okända namnet stannade under hans bevakning i cellen n:o 6.
Då dessa budskap kommo, suckade den gamle och mumlade någonting om den gode Guden. Hoppet, som måhända under den sista timmen hade vaknat helt svagt i Marguerites hjärta, sjönk då åter ned i en avgrund av den djupaste förtvivlan och misströstan.
Det entoniga ljudet av vaktens steg utanför dörren ljöd liksom oavbrutna hammarslag som dunkade mot hennes värkande tinningar.
Vad kunde hon göra? O Gud, vad kunde hon göra?
Var fanns väl Percy nu?
Hur skulle ett ord från henne kunna nå honom? — O, Gud, skänk mig upplysning!
Den verkligaste, djupaste förskräckelse hon kände var att hon skulle bli vansinnig, ja, att hon på sätt och vis redan var vansinnig. Under timmar — eller var det dagar eller år? — hade hon icke hört någonting annat än det taktmässiga ljudet av vaktsoldatens steg samt abbéns vänliga, skälvande röst, då han tillviskade henne tröstande ord eller mumlade böner i hennes öron. Hon hade icke sett någonting annat än den tjocka, grovhyvlade fängelsedörren, som var målad med en dunkel, grå färg och försedd med stora, gammalmodiga lås och gångjärn, rostiga av årtiondens fukt.
Hon hade hållit sina ögon riktade mot denna dörr, tills de brände och svedo av en nära nog outhärdlig smärta; och dock kände hon att hon icke kunde vända blicken åt annat håll för att icke gå miste om det gyllene ögonblick, då riglarna skulle dras ifrån och den dystra, grå dörren långsamt svänga upp på sina rostiga gångjärn.
Förvisso var detta början till vanvett!
Men för Percys skull, för att han kunde behöva henne, för att han kunde ha behov av hennes mod och sin-
