— Dit mitt folk för er. Seså, raska på bara! Medborgaren-guvernören tycker inte om att vänta.
På ett befallande ord av honom trädde nu ännu ett par soldater in i cellen och ställde sig på var sin sida om Marguerite, som insåg att allt motstånd var fruktlöst och som därför redan stigit upp, beredd att följa dem.
Abbén försökte göra en invändning och steg hastigt fram mot Marguerite, men han sköts summariskt och mycket hårdhänt åt sidan.
— Åhnej, svartrock, sade den förste soldaten med en svordom, det här angår dig inte. Framåt marsch! tillade han, vänd till sina män. Och ni, medborgarinna, gör klokast i att lugnt följa med och inte försöka spela mig några spratt, annars måste vi ta till munkavlen och handbojorna.
Men Marguerite hyste ingen avsikt att göra motstånd. Hon var alltför trött för att ens undra över, vad de ämnade göra med henne eller vart de ämnade föra henne. Hon rörde sig framåt som i en dröm och kände ett obestämt hopp, att det var till döden de förde henne. Hastiga, utan några formaliteter verkställda avrättningar hörde till ordningen för dagen, det visste hon. Hon längtade nu blott efter denna enkla lösning av det förfärliga problem, som under de senast förflutna dagarna kvalt och pinat henne.
Hon fördes genom en lång korridor. Understundom snavade hon, medan hon gick framåt, ty korridoren upplystes blott helt dunkelt av den lilla oljelykta, som en av soldaterna bar framför dem högt över sitt huvud. Därefter gingo de utför en smal stentrappa, och slutligen kommo hon och hennes följeslagare till en tung ekdörr.
Här kommenderades halt, och befälhavaren för den lilla skaran öppnade dörren och steg in.
Marguerite såg en skymt av ett rum därinnanför, ett lika mörkt och dystert rum som hennes egen fängelsecell. Någonstädes till vänster fanns tydligen ett fönster. Hon kunde visserligen inte se det, men hon gis-
