12
— Men ni glömmer, medborgare Chauvelin, att vi i välfärdsutskottet äro mycket hjälplösare än ni, genmälde Robespierre. Ni kan dessa människors språk; det göra inte vi. Ni känner deras seder och bruk, deras tänkesätt, de metoder de kunna tänkas begagna; vi känna ingenting av allt detta. Ni har sett och talat med engelsmän, som äro medlemmar av den fördömda ligan. Ni har sett den man, som är dess ledare. Det ha inte vi.
Han lutade sig fram över bordet och betraktade ännu mera forskande det magra, bleka ansiktet framför sig.
— Om ni ville nämna ledarens namn för mig, om ni ville beskriva honom, skulle vi mycket lättare kunna ingripa. Ni kunde säga mig hans namn, om ni ville, medborgare Chauvelin.
— Det kan jag inte, invände Chauvelin envist.
— Jo, det tror jag ni kunde. Men jag klandrar er inte för er tystnad! Ni vill själv skörda frukten av er seger, själv bli redskapet för er hämnd. Nåja, det är ju helt naturligt! Men i er egen säkerhets namn, medborgare, håll inte för girigt på er hemlighet. Om mannen är känd för er, så sök upp honom igen, locka honom till Frankrike! Vi vilja ha honom hit — folket vill ha honom! Och om folket inte får som det vill, kastar det sig över dem som ha undanhållit det dess byte.
— Jag förstår, medborgare — er egen och er regerings välfärd är beroende av det förnyade försöket att fånga »Den Röda Nejlikan», svarade Chauvelin torrt.
— Och ert huvud, medborgare Chauvelin, tillade Robespierre.
— Jag förstår det. Och ni må tro mig, om ni vill, eller ej, medborgare, då jag säger er, att den saken oroar mig föga. Frågan är, vad ni och er regering vilja göra för mig.
— Vad som helst, svarade Robespierre, förutsatt att ni har en bestämd plan och ett bestämt syfte.
