156
Därför vände hon sig till sin ärkefiende i en mera försonlig sinnesstämning och bemödade sig till och med om att tävla med honom i diplomatisk slughet.
— Jag förstår inte, sade hon. Huru kunna väl mina handlingar utöva inflytande på min man? Jag är fånge här i Boulogne — han har troligen ännu ej vetskap därom, och — —
— Sir Percy Blakeney kan nu vilken stund som helst vara i Boulogne, avbröt han lugnt, och om jag inte alltför mycket misstager mig, ha få platser så stor dragningskraft för denne makalöse furste i modets värld, som denna lilla oansenliga franska landsortsstad just för närvarande äger.
Har den icke den äran att hysa lady Blakeney inom sina portar? Ers nåd kan säkerligen tro mig, då jag säger att den dag sir Percy landstiger i vår gästfria hamn, komma tvåhundra par ögon att vaka över att han inte lämnar den igen.
— Och även om de voro tvåtusen, sir, sade hon impulsivt, skulle de inte kunna hindra honom från att komma och gå som han vill.
— Vad nu, sköna dam? sade han med ett leende, utrustar ni sir Percy Blakeney med de egenskaper, som folkfantasien tillskriver den hemlighetsfulle engelske hjälten »Den Röda Nejlikan»?
— Sluta upp med er diplomati, monsieur Chauvelin, genmälde hon, uppretad av hans sarkasm. Varför skulle vi båda fäkta med ord? Vad var syftet med er resa till England, med den fars ni uppförde i mitt hus med hjälp av den där kvinnan Candeille, med utmaningen och duellen, om inte att ni ville locka sir Percy Blakeney över till Frankrike?
— Och även hans förtjusande maka, tillade han med en ironisk bugning.
Hon bet sig i läppen utan att svara.
— Skola vi säga att jag lyckades på ett beundransvärt sätt? fortsatte han, alltjämt lika älskvärt och lugnt, och att jag har stor anledning att hoppas att den gäckande »Nejlikan» snart skall gästa våra stränder?
