158
otålighet och ångest skulle undslippa henne, tycktes han plötsligt draga sig inom sitt skal av vårdslös älskvärdhet, alldeles som en snigel, som för tidigt visat sina slemmiga horn och ännu icke är redo att möta fienden. Hans allvarliga ton lämnade rum för ett lätt och ledigt konverserande sätt, alldeles som om han samtalat om likgiltiga societetsämnen med en elegant dam i någon av Paris’ salonger.
— Ack, ers nåd, sade han i lätt skämtande ton, uppfattar ni ej denna sak i en alltför allvarlig stämning? På min ära upprepade ni ej mitt oskyldiga ord »såvida ej» som om jag hade satt en kniv intill er vackra hals. Dock avsåg jag intet, som behöver oroa er ännu. Har jag icke sagt, att jag är eder vän? Låt mig försöka att bevisa er det!
— Det kommer allt att bli er svårt, monsieur, sade hon kallt.
— Svåra uppgifter ha alltid ägt stor lockelse för er ödmjuke tjänare. Vill ni tillåta mig att försöka?
— Ja visst.
— Skola vi då beröra själva roten till denna grannlaga sak? Ers nåd har, efter vad jag kan förstå, den uppfattningen, att jag önskar — ja, rent ut sagt draga döden över en engelsk herreman, för vilken jag hyser — tro mig! — den allra djupaste aktning. Det är ju så, inte sant?
— Vad är det, som är så, monsieur Chauvelin? frågade hon, på ett nästan enfaldigt, slött sätt, ty hon hade ännu alls icke börjat fatta hans mening. Jag förstår er inte.
— Ni tror att jag i denna stund sysslar med stämplingar för att sända »Den Röda Nejlikan» till giljotinen? Inte sant?
— Jo, det gör jag.
— Aldrig har väl en skarpsinnig kvinna misstagit sig mer fullständigt! Ni måste tro mig, ers nåd, då jag säger er, att giljotinen är den sista plats, på vilken jag önskar se denne gåtfulle och ständigt undanglidande hjälte.
