162
rad av ord, vilkas mening icke trängde till hennes uttröttade hjärna.
Efter en kort tystnad frågade Chauvelin om hon hörde utroparen därnere på stadens gator.
— Ja, svarade hon.
— Vad han i denna stund säger är av stor vikt för er, nådig fru, sade han i kall ton.
— Hur så?
— Ers nåd är en värdefull gisslan. Vi taga våra mått och steg för att säkert skydda vår dyrbara egendom.
Marguerites tanke flög i detta ögonblick till abbé Foucquet, som förmodligen fortfarande helt stilla fingrade på sitt radband, om han också i sitt hjärta hade börjat undra, vad det blivit av henne. Och hon tänkte även på François, familjeförsörjaren, och på Félicité, som var blind.
— Det tycktes mig, som om ni och edra kamrater redan hade gjort det, sade hon.
— Icke så fullständigt som vi önska. Vi känna alltför väl till »Den Röda Nejlikans» djärvhet och mod. Vi blygas ej ens för att tillstå, att vi hysa fruktan för hans stora tur, hans oförvägenhet och hans underbara uppfinningsförmåga. — Ja, jag har ju sagt er, att jag hyser den allra största respekt för denne engelske hjälte. Det skulle väl kunna hända, att en gammal präst och tvenne unga barn blevo bortsnappade härifrån, ja, att till och med själva lady Blakeney helt plötsligt befanns vara försvunnen ur vår åsyn — — Åh, jag ser, fortfor han efter ett ögonblick i det han lade märke till den korta suck av nyväckt hoppfullhet, som ofrivilligt undsluppit henne, jag ser, att ni tar mina uppriktiga ord för en bekännelse om svaghet, nådig fru. Nåja, om det så lyster er, må ni gärna förakta mig därför. Men en bekännelse om svaghet är det första beviset på styrka. »Den Röda Nejlikan» vandrar visserligen ännu omkring i frihet, men hans gisslan vakta vi noga — och han kan icke undgå att falla i våra händer.
