däremot skola de alla bli delaktiga av den allmänna benådningens välsignelser, om »Den Röda Nejlikan» faller i våra händer.
Han lät höra ett lågt, belåtet skrockande skratt, som kom Marguerite att tänka på helvetets onda andar, vilka fröjda sig över olyckliga, förtappade själars kval.
— Jag föreställer mig, lady Blakeney, sade han, att er ödmjuke tjänare nu till slut har överlistat den där svårfångade hjälten.
Han svängde sig vårdslöst om på klacken och gick tillbaka inåt rummet.
Men Marguerite stannade orörlig kvar vid det öppna fönstret, där den milda, saltmättade luften och det avlägsna bruset från havet, då och då överröstat av en fiskmås’ skri, tycktes håna hennes förtvivlan och kval.
Utroparens röst kom nu allt närmare och närmare, hon hörde orden »amnesti» och »benådning» och »belöning» för tillfångatagandet av »Den Röda Nejlikan» samt att »mäns, kvinnors och barns liv skulle tagas i utbyte mot hans».
O, hon visste vad det alltsammans innebar! Hon visste att Percy ej för ett enda ögonblick skulle tveka att giva sitt liv i sina fienders våld i utbyte mot alla dessa andras liv. För andra! För andra! Ständigt för andra! Dessa klagande ord, som så ofta i England frampressats ur hennes svidande hjärta, vilken förfärlig betydelse låg ej nu i dem!
Och hur skulle han inte lida i sitt hjärta och i sin stolthet för hennes skull, som han inte ens kunde försöka rädda, eftersom detta skulle innebära andras död — andra, alltid andra!
Hon undrade, om han redan landstigit i Boulogne, och kom därvid att tänka på den syn, hon tyckt sig se nere vid landningsplatsen — hans kraftfulla figur, hans älskade gestalt, som hon trott sig se en skymt av bland de defilerande skarorna.
I samma stund som han anlände till staden, måste han givet få höra kungörelsen utropas, ja, antagligen se den uppsatt på alla offentliga byggnader samt på så
