Den lilla soldattruppen slöt sig tätt omkring henne, och så fördes hon åter genom de långa, mörka korridorerna tillbaka till sin fängelsecell.
XXII.
ÄMBETSBRÖDER.
Så snart dörren slutits till bakom Marguerite, hördes från något håll i rummet ljudet av en gäspning, ett brummande och en salva svordomar.
Talgljusens fladdrande sken hade ej förmått tränga in i alla vinklar och vrår av rummet, och nu kom någonting fram ur mörkret och närmade sig bordet, vid vilket Chauvelin åter tagit plats.
— Har nu den förbannade aristokraten äntligen gått? sporde en hes stämma och en grov gestalt, klädd i löst sittande rock och smutsstänkta stövlar och byxor, steg fram inom den trånga ljuskretsen.
— Ja, svarade Chauvelin kort.
— Och förbannat lång tid ägnade ni åt den slinkan, grymtade den andre missbelåtet. Fem minuter till, och jag skulle ha tagit saken i egna händer.
— Och tillvällat er en myndighet, som er ställning här inte berättigar er till, medborgare Collot, anmärkte Chauvelin kort.
Collot d’Herbois steg fram och lät lättjefullt sin otympliga kropp sjunka ned i den stol Marguerite nyss lämnat. Hans grova, fyrkantiga ansikte bar tydliga spår av de strapatser han under de senaste tjugufyra timmarna utstått till häst eller i skakande bondkärror. Även hans humör tycktes ha lidit under vägen, och vid Chauvelins korta, diktatoriska repliker satte han upp en ilsken min som en kedjad hund.
