skjuta ned honom på fläcken som en galen hund och så för alltid befria Frankrike från den förbannade spionen.
— Och tror ni, medborgare Collot d’Herbois, genmälde Chauvelin med en axelryckning, att Frankrike genom denne ende mans död skulle bli fritt från alla engelska äventyrare?
— Han är i varje fall ligans ledare …
— Och har åtminstone nitton lärjungar, som kunna fortsätta hans traditioner i fråga om konspirationer och stämplingar. Kanske ingen så uppfinningsrik som han, kanske ingen med samma djärvhet och tur men ändå ett antal dåraktiga entusiaster, endast alltför redo att följa i sin ledares fotspår. Och så martyrskapets gloria kring den mördade hjälten, den hänförelse hans ädla död skulle skapa … Nej, nej, medborgare, ni har inte levat bland de där engelsmännen, ni förstår dem inte, annars skulle ni inte tala om att sända deras folkhjälte med ära i graven.
Men Collot d’Herbois skakade bara på sin väldiga kropp likt en stor, trumpen hund och spottade på golvet för att uttrycka sitt förakt för detta vanvettiga tal, som icke tycktes ha något verkligt gripbart syfte.
— Men ni har ännu inte fångat er »Röda Nejlika», medborgare, tillade han med en föraktfull fnysning.
— Nej, men jag skall göra det i morgon efter solnedgången.
— Hur vet ni det?
— Jag har givit befallning om, att man då skall ringa till Angelus i en av de stängda kyrkorna, och han har lovat att vid den tiden duellera med mig på södra fästningsvallen, sade Chauvelin enkelt.
— Tror ni han är en dåre? frågade Collot hånfullt.
— Nej, bara en äventyrslysten vildhjärna.
— Ni inbillar er att karlen, med sin hustru som gisslan i våra händer och med hela staden Boulogne på vakt efter honom för amnestiens skull, kan vara dåraktig nog att på ett givet klockslag infinna sig på de här fästningsvallarna i det uttryckliga syftet att bli fångad av er och era män?
