174
— Jag är alldeles säker på att om vi inte lägga händerna på honom före det givna klockslaget, kommer han att vara på fästningsvallarna vid Angelus i morgon, sade Chauvelin med eftertryck.
Collot ryckte på sina breda axlar.
— Är karlen galen? frågade han med ett klentroget skratt.
— Ja, jag tror det, svarade Chauvelin med ett leende.
— Och när ni väl har fångat er fisk, hur ämnar ni sedan fjälla honom?
— Tolv utvalda män skola stå på vallarna, färdiga att gripa honom, så snart han visar sig.
— Och ögonblickligen skjuta ned honom?
— Endast i nödfall. Engelsmannen är kraftig och kan nog förorsaka våra halvsvultna män en hel del besvär. Men jag vill helst ha honom levande.
— Varför det? Ett dött lejon är alltid mindre farligt än ett levande.
— Åh, vi skola nog ta livet av honom, var lugn för det, medborgare. Jag har ett vapen till reds för den där retsamma »Röda Nejlikan», som kommer att visa sig tusen gånger mera säkert dödande och mera verksamt än ett bösskott eller en giljotin.
— Vad är det för vapen, medborgare Chauvelin?
— Vanära och löje, svarade denne lugnt.
— Bah!
— I utbyte mot hans och hans hustrus liv.
— Han kommer inte att gå in därpå — det sade ju den där kvinnan nyss.
— Vi få väl se, medborgare.
— Ni är galen, som kan inbilla er något sådant, medborgare, och ni tjänar illa republiken genom att skona dess argaste fiende.
Ett hånfullt skratt bröt fram över Chauvelins läppar.
— Skona honom! Skona »Den Röda Nejlikan»! utropade han. Nej, medborgare, det behöver ni verkligen inte frukta för. Men, tro mig, jag har i mitt hu-