vud en plan, varigenom denne man, som vi alla hata, kommer att bli mera verkligt tillintetgjord än vad er giljotin kan åstadkomma, en plan, varigenom denne hjälte, som i England dyrkas som en halvgud, med ens kommer att bli föremål för avsky och förakt. — Åh, jag ser, att ni förstår mig nu. — Jag vill draga över honom ett sådant åtlöje och en sådan skam, att blotta namnet på den blomma, vars namn han har lånat, kommer att bli ett uttryck för avsky och förakt. Endast på så sätt skola vi bli kvitt dessa outhärdliga engelska spioner, endast på så sätt skall hela »Den Röda Nejlikans» liga försvinna, när den man, som var dess anförare, måste söka sin tillflykt i en självmördares grav, undan en hel världs förkrossande förakt.
Chauvelin talade med låg röst, knappast högre än en viskning, och ekot av hans senaste ord dog nu liksom en långt utdragen suck sakta bort i det stora, dystra rummet. Ett ögonblick var allt tyst, frånsett vindens sus utanför och från övre våningen de taktfasta stegen från vaktposten, som bevakade den dyrbara gisslan i cell n:o 6.
De båda männen stirrade rakt framför sig.
Misstrogen och halvt föraktfullt stämd, kunde Collot d’Herbois icke riktigt gilla dessa planer, vilka föreföllo honom utsvävande och vågsamma.
Han tyckte om det enkla, direkta tillvägagåendet med rannsakning och dom utan alla formaliteter och så halshuggning eller något i samma väg som hans egna välarrangerade »noyader».
Han kunde icke tro att löje eller vanära nödvändigtvis måste lamslå en mans förmåga av stämplingar och skulle helst vilja åsidosätta Chauvelins makt och myndighet, låta hugga huvudet av kvinnan där uppe och sedan infånga hennes man.
Men Välfärdsutskottets order hade varit mycket bestämda. Han skulle vara Chauvelins hjälp och icke hans överherre, och han måste underordna sig dennes vilja. Och han vågade ej själv taga något initiativ i
