ningsrik, intelligent och mycket rik. Jag tror inte han skulle ha lyckats utan sina pengar — korruption och mutsystem florera i Paris och vid våra kuster. Han gled oss ur händerna, i samma ögonblick jag trodde mig ha honom säkert fast. Det erkänner jag, men jag är beredd att sona mitt misslyckande från i fjol, och ... ja, nu är det ingenting mer att diskutera. Jag är redo att fara.
Han såg sig omkring efter sin kappa och hatt och rättade lugnt på sin halsduk. Men Robespierre höll honom kvar ännu en stund; denne borne taskspelare, denne människoplågare hade ännu icke njutit nog av sin kollegas själsångest.
Chauvelin hade alltid åtnjutit förtroende och aktning. Han hade gjort revolutionsregeringen ovärderliga tjänster i utrikesangelägenheter både före och efter det europeiska krigets utbrott. En gång i tiden tillhörde han det tiomannaråd, som — med Robespierre i spetsen — ämnade styra Frankrike genom blodsutgjutelse och aldrig skådad grymhet.
Men den havsgröne obesticklige hade tröttnat på honom och sökt skjuta honom åt sidan, ty Chauvelin var skarp och intelligent, och dessutom ägde han den osjälviska patriotism, som så påfallande saknades hos Robespierre.
Chauvelins misslyckande i att föra den besvärliga »Röda Nejlikan» till dom och avrättning hade fullbordat hans fall. Ehuru man inte gjort honom något ont, hade han fått mögla i obemärkthet under det senaste året. Snart skulle han varit fullständigt glömd.
Nu skulle han ej blott få ännu en möjlighet att återvinna folkets gunst, utan han hade även begärt en maktfullkomlighet, som inte ens Robespierre själv, med hänsyn till det syfte man ville uppnå, kunde vägra honom. Men den obesticklige ville i sin avundsamhet och svartsjuka inte låta honom jubla för tidigt.
Med karakteristisk blidhet tycktes han gå in på alla Chauvelins planer och hjälpa denne på alla tänkbara sätt, men bakom allt detta låg något, som han äm-
