Percy — och vittnena skola se er taga emot dem, sedan de först ha sett eder skriva brevet — de skola förstå, att ni är betalad av den franska regeringen för att lämna upplysningar om rojalistiska komplotter här i landet och i England … de skola förstå att det för mig och min ämbetsbroder är en känd sak, icke blott att ni är anföraren för detta så kallade förbund, utan även att ni bakom detta anförareskap döljer er verkliga karaktär och ert yrke såsom en betalad spion i Frankrikes tjänst.
— Förunderligt väl uttänkt, det må jag säga — ta mig tusan rent förunderligt! utlät sig sir Percy i blitt berömmande ton.
Chauvelin hade för en sekund tystnat, halvt kvävd av sin egen sinnesrörelse, av sitt hat och sin utsikt till snar hämnd. Han strök med näsduken över pannan, utför vilken svettdropparna pärlade.
— Värmande arbete, sådant här — vasa — monsieur — hm — Chaubertin? inföll hans orubbligt lugne fiende.
Marguerite sade ingenting. Det var alltsammans för fasansfullt för ord. Men hon höll sina stora ögon fästade på sin mans ansikte — väntande på en blick eller ett tecken, som kunde lindra den kvalfulla ångesten i hennes hjärta — en blick och ett tecken, som aldrig kommo.
Med en kraftansträngning övervann Chauvelin nu sin sinnesrörelse, och fastän hans röst ännu skalv, förmådde han dock tala med ett visst lugn.
— Ni vet kanske, sir Percy, sade han, att vi över hela Frankrike ämna fira en rad nationalfester till ära för den nya religion, som vårt folk står i begrepp att antaga. Demoiselle Désirée Candeille, som ni ju känner, skall vid dessa festligheter föreställa Förnuftets gudinna, den enda gudomlighet, som vi numera tro på i Frankrike. Hon har särskilt blivit utvald till att fylla denna ärofulla plats, till tack för tjänster, vilka hon nyligen har gjort oss, och som Boulogne händelse-
