16
nade säga ex-ambassadören, innan denne avlägsnade sig; något, som skulle visa denne att han än en gång endast var tagen till nåder på prov, och som skulle göra fullständigt klart för honom att härskarens allsmäktiga hand var utsträckt efter honom.
— Ni behöver bara nämna den summa ni önskar, medborgare Chauvelin, sade den obesticklige med ett uppmuntrande leende. Regeringen kommer inte att visa sig småaktig, och ni skall inte behöva misslyckas av brist på myndighet eller av brist på medel.
— Det gläder mig att höra att regeringen har så obegränsade tillgångar, anmärkte Chauvelin med torr sarkasm.
— Å, de senaste veckorna ha varit mycket inbringande, genmälde Robespierre, vi ha konfiskerat pengar och juveler från landsflyktiga rojalister till ett värde av flera millioner francs. Ni minns väl förräderskan Juliette Marny, som nyligen undkom till England? Hennes mors smycken och en hel massa pengar hittades av en av våra bästa spioner hos en viss abbé Foucquet, en svartrock från Boulogne — tillgiven familjen, tycks det.
— Jaså? sade Chauvelin likgiltigt.
— Våra män lade helt enkelt beslag på juvelerna och pengarna. Vi veta ännu inte vad vi tänka göra med prästen. Fiskarbefolkningen i Boulogne tycker om honom, och vi kunna ta hand om honom när som helst, om vi vilja ha hans gamla huvud för giljotinens räkning. Men smyckena voro värda att ha. Där finns ett historiskt halsband, värt minst en halv million.
— Kan jag få det? frågade Chauvelin.
Robespierre skrattade och ryckte på axlarna.
— Ni sade att det hade tillhört familjen Marny, fortsatte ex-ambassadören. Juliette Marny är i England. Jag kanske träffar henne. Jag vet inte vad som kan hända, men jag känner på mig att det historiska halsbandet kan bli till nytta. Som ni vill, tillade han, nu åter i likgiltig ton. Det var en tanke, som föll mig in vid edra ord — ingenting annat.
