Blott en enda farhåga hade plötsligt genomborrat Chauvelins hjärta, när han stod ansikte mot ansikte med de båda människor han vållat så djup och grym orätt, och det var att Blakeney skulle skjuta åt sidan varje tanke på de tjogtals oskyldiga liv, som stodo på spel, glömma allt, riskera allt, våga allt för att föra bort sin maka på stående fot.
Under loppet av några sekunder hade Chauvelin känt, att hans eget liv var i fara, han hade trott, att »Den Röda Nejlikan» skulle göra en vild ansträngning för att rädda sig själv och sin hustru.
Men den farhågan hade blott en flyktig tillvaro. Marguerite skulle aldrig — såsom han ju helt listigt förutsett — vilja rädda sig själv på andras bekostnad. Ja, hon var bunden! Bunden! Bunden! Det var hans triumf och hans fröjd!
Då Marguerite slutligen lämnat rummet, hade sir Percy icke gjort en enda rörelse för att följa henne, utan åter helt lugnt vänt sig till sin motståndare.
— Ni sade således, monsieur? framkastade han i frågande ton.
— Åh, det är inte mer att säga, sir Percy, genmälde Chauvelin. Mina villkor äro klara för er, eller hur? Lady Blakeney och ert eget ögonblickliga frigivande i utbyte mot ett brev, egenhändigt av er skrivet till mig och här undertecknat av er — i detta rum — i närvaro av mig och åtskilliga andra personer, som jag inte behöver nämna just nu. Dessutom en viss penningsumma, som av mig skall överlämnas till er. Men skrives icke det brevet, har er hustru att vänta en lång, fasansfull tid i Temple-fängelset med en långt utdragen rannsakning samt slutligen med döden på giljotinen såsom en efterlängtad befrielse. — Jag skulle tillägga, att detsamma väntar er, men jag vill göra er den rättvisan att erkänna, att jag tror, att den saken inte skrämmer er.
— Åh, ett stort misstag, monsieur! Den skrämmer mig — den skrämmer mig högeligen, det försäkrar jag er — ja, sannerligen skulle jag ej hava mycket att
