204
— Ha ni sett den där kvinnan?
— I vilket rum är hon?
— Varför låta de oss inte få se henne?
— Äro ni säkra på, att hon inte allaredan har lyckats rymma?
Frågor och gissningar flögo omkring i kvävda viskningar, medan de varma, rykande dryckerna räcktes från den ena till den andra. Ingen kunde ge något bestämt svar, men Désiré Melun förklarade att han en gång under natten sett en skymt av en kvinnas ansikte i ett av fönstren ovanför. Då han emellertid varken kunde beskriva kvinnans ansikte eller bestämt angiva i vilket fönster hon skulle ha visat sig, kom man enhälligt till det resultatet att Désiré måste ha drömt.
— Boulognes medborgare, vakna upp!
Ropet ljöd från stadshuset och följaktligen bakom skaran av män och kvinnor, vilkas ansikten under alla dessa timmar så oavvänt varit riktade mot Gayole-fängelset.
De voro alla vakna men ännu så länge alltför trötta och stela för att röra sig och vända sig åt det håll, varifrån ropet kom.
— Boulognes medborgare, vakna upp!
Detta rop kom från Auguste Moleux, Boulognes utropare, som med klockan i hand kom gående på Rue Daumont, tätt följd av två soldater vid municipalgardet.
Auguste stod mitt uti den dystra folkhopen, innan karlarna ens brydde sig om att giva akt på honom. Men med många kraftfulla: — Allons donc! och Voyez-moi ça, fais donc place, voyons! — armbågade han sig tvärs igenom skarorna.
Han var varken trött eller stel, han tjänade republiken i lugn och bekvämlighet och hade sovit gott på sin halmmadrass i sin lilla skrubb i stadshuset.
Folkhopen lämnade under tystnad rum, så att han fick passera.
Auguste var en mager, men stark och grov karl. Den knappa, torftiga föda, som av en faderlig regering be-
